Mörkret...

Jag om nån har väl aldrig varit mörkrädd. När jag var liten fick jag snällt följa med min kusin hem om vi lekt hemma hos mig på kvällen. Hon var mörkrädd, inte jag. Oftast lekte vi hemma hos henne av den anledningen, om vi lekte till det blev mörkt kunde hon lugnt gå å lägga sig medan jag vandrade hemåt.

När vi bodde i sthlms-trakterna var jag heller aldrig mörkrädd. Ibland om jag åkte tunnelbana själv på kvällen kunde jag tycka att det var lite obehagligt, men aldrig mer än så.

I Bollnäs har jag nog aldrig varit rädd. Inga problem att gå själv till och från platser i mörkret. Nu när vi bor på landet känner jag ingen mörkerrädsla. Det är så där skönt att bo på en plats där grannarna faktiskt har koll på om något är avvikande i området. Att gå ut och ta en promenad i mörkret är inte heller främmande för mig.

Frågan är bara om man är lite väl blåögd. Inbrottstjuvar går in i hus när folket ligger och sover i Skaraborg. En tjej blev i somras förföljd och sexuellt ofredad på väg hem på tunnelbanans gröna linje (den linje jag åkte). Inbrott i ett hus i grannbyn förra helgen. Och det sjukaste av allt. 3 småkillar (under 20 år) sitter anhållna för att ha mördat. Mördat. Det går rykten om hur de ska ha styckat (styckat!!!) offret. Det här borde göra mig iaf en aning mörkrädd, men jag tror inte jag har vett nog i kroppen för att känna nån rädsla. Jag håller mig iof inte i de där kretsarna där jag löper risk att bli mördad av (fd) småkriminella 18-åringar.

Nej jag tror jag vägrar att bli mörkrädd. Kan inte nån se till att skolan får mer resurser istället så kanske sånt här går att förebygga?